Civilkurage.

Igår förmiddags hörde jag ett program på radions P3 – det handlade om civilkurage.
Tydligen vill Kristdemokraterna ha en lag som innebär att man ska vara skyldig att ingripa om någon är i nöd – en civilkuragelag.
Det är skamligt att vi lever i ett samhälle där det ens kan vara befogat att diskutera en sådan lag, men det händer att folk ignorerar människor som håller på att drunkna, vänder och går iväg när de ser någon våldtas eller skruvar upp TV:n för att slippa höra misshandeln i grannlägenheten.
En civilkuragelag skulle innebära att man inte bara har en moralisk, utan också en juridisk skyldighet att ingripa och hjälpa den som på något sätt är i nöd.

Jag är ändå lite tveksam till en sådan lag.
Skulle den som skruvar upp TV:n för att slippa höra en misshandel plötsligt agera för att det finns en lag?
Sannolikt inte.
Man kan inte lagstifta fram empati, medmänsklighet eller civilkurage genom att förbjuda arrogans, feghet eller rädsla.
Jag kan dessutom tänka mig att lagen skulle kunna bli besvärlig rent juridiskt.
Lagen skulle ju inte innebära att man ska ge sig in i farliga situationer och kanske rent av förvärra dem.
Lagen måste ta hänsyn till varje unik händelse, och varje människas förutsättningar och kapacitet.
Jag tror att domstolarna har viktigare saker att prioritera än att hålla på med sådana bedömningar av människor som inte agerat i olika situationer.

Däremot skulle de flesta av oss nog kunna bli bättre på att hjälpa och stötta människor som på något sätt är i behov av hjälp.
Detta oavsett om det är på en skola, en arbetsplats, i grannskapet eller ”på gatan”.
Oavsett om det handlar om akuta problem eller mer långsiktiga.
Oavsett om det kräver civilkurage, eller bara en gnutta vänlighet och omtanke.

Kunde vi alla bli lite bättre på det – så skulle vi inte behöva en civilkuragelag…

.