:-( Dessvärre har det dykt upp några riktigt otrevliga (nu raderade) kommentarer efter det att inlägget om nazister publicerades.
Jag har kopplat ett filter till bloggen, och det kan tyvärr göra att en del av era kommentarer fastnar i filtret och inte syns förrän jag godkänt dem manuellt.
Somliga "vanliga" kommentarer kan fastna och en del spam/otrevligheter kan slinka igenom, men så är det ju med den här typen av "spärrar"
|
Syftet med detta lilla snabbinlägg är att berätta att de som skulle ha tagit över Midgårds skolkök har dragit sig tillbaka – de ger upp.
Vi får förmodligen aldrig veta hela sanningen bakom sagan, men jag tror att sagan och de diskussioner som följt i dess spår har bidragit till det hela, och jag är övertygad om att det är bra.
Några har förstått, några har insett, och förhoppningsvis har en och annan lärt sig något av det hela.
Det finns mycket att tillägga, men det hinner jag inte just nu.
Tack till dig som skrev sagan, och jag tackar för att du lät mig posta den i bloggen!
(Läs även vad Tobbe i Teckomatorp har skrivit)
Jag har försummat bloggen de senaste dagarna, och det dröjer ytterligare några dagar innan jag tar tag i kommentarer och nya inlägg.
Det har skrivits kommentarer som inte syns i bloggen, men även dessa får vänta tills på fredag, jag får lite tid över….
Vi ses!
Jag hade aldrig trott att jag skulle skriva ett inlägg med den rubriken, men både HD och Skånskan rapporterar om att det nazistiska ”Svenskarnas parti” tänker ställa upp i vår kommun i höstens val.
Partiet har tidigare hetat Folkfronten och Nationalsocialistisk front, och ni som är bara det minsta insatta vet säkert att det handlar om politik som inte bara är mycket radikal, utan också väldigt, väldigt otäck.
Kan man bli annat än ledsen?
Ja, man kan bli arg, frustrerad och besviken.
Partiet har (snart) aktiva medlemmar i kommunen, och man får ju förmoda att de ställer upp i valet för att de faktiskt tror att de kommer att få en del röster.
Det är hemskt att säga det, men det finns kanske människor i kommunen som kommer att lägga sin röst på dem?
”Svalöv – är inte det den där lilla kommunen som har en massa fläskproducerande bönder, vildsvin i skogarna och nazzar i kommunfullmäktige?”
Nej!!
lyckligtvis lär de knappast ta sig in i fullmäktige, men de kommer att höras, att sprida sin propaganda och de kommer att märkas i debatten på ett mindre trevligt sätt.
De kommer att påverka, att flytta gränser, och det är illa nog.
Någon menar kanske att det är en seger för demokratin att de får göra sina röster hörda, men jag vill hävda att det främst är ett misslyckande för samhället om någon vill lyssna på dem.
Vi pratar nu om ett parti som har ett uttalat mål att avskaffa demokratin och ”etablera ett etniskt homogent Sverige”!
En del säger att de bruna krafternas framfart är ett resultat av etablerade partiers misslyckanden, men man ska inte bortse från det egna ansvaret.
Nazism, och andra dumheter, skapas i och av det samhälle som vi alla lever i, och har ansvar för.
Man tar inte ansvar genom att bara skylla på politiker, och man tar inte ansvar genom att blunda, stoppa fingrarna i öronen och hålla tyst.
En sak till:
Det finns ett parti som kan vinna på nazisternas närvaro, och det är Sverigedemokraterna.
Jämfört med nazisternas åsikter kan en del kanske tycka att Sverigedemokraternas åsikter, retorik och politik är ganska rimliga.
*Suck*, säger jag, men låter Strindberg få sista ordet: Det är synd om människorna…
Tillägg: Hägg och Kruse uttalar sig här.
.
.
Ja, vintern är slut för denna gång, och man kan väl utan tvekan säga att vi har haft en av de tuffaste vintrarna i både manna- och kvinnominne.
Vi har inte haft en skånsk vinter, vi har haft riktig vinter.
Det var länge sedan det åkts så mycket pulka och skidor i Skåne som det gjorts i år.
Det har byggts massor av snölyktor och snögubbar, och i Källstorp var det någon som lyckades få till en riktigt imponerande igloo!
Den stränga vintern har också fört med sig en del negativa saker.
Det har gått åt mer energi än vanligt för att hålla värmen i våra hus.
Många bilar har tagit stryk på olika sätt, vägar och gator har otrevliga spår av tjälskador och häckar har förstörts av snömassor.
En och annan brevlåda har demolerats av snöplogen, liksom el-/teleskåp, staket och annat.
En del har kritiserat snöröjningen, att den skulle ha varit otillräcklig, men jag håller inte med om den kritiken.
Det är inte lätt att ha beredskap för snörika vintrar var tjugonde år.
Vi bor i en kommun med relativt mycket vägar/gator per innevånare, och ändå tycker jag att snöröjningen varit bättre än i flera av våra grannkommuner.
Snyggt jobbat!
I en del orter ligger det dock kvar en hel del grus på både vägar och trottoarer.
Förhoppningsvis kommer det inom det snaraste att sopas bort, för det är halt att köra på – inte minst om man kör tvåhjuling.
Svårast har det säkert varit för de vilda djur vi har så gott om i kommunen.
Allt ätbart har varit täckt av snö under lång tid.
Djuren har många gånger sökt sig till ställen där människan har röjt undan snön, men där har de sällan varit välkomna.
Det är trevligt med exempelvis rådjur, men inte på vägarna och i trädgårdarna.
Många av våra fruktträd är ett minne blott efter att rådjur och harar har gnagt sönder dem i brist på annan mat.
De fåglar som funnits i trakterna har förmodligen önskat att de var flyttfåglar.
Nu är våren här, men mer om det i ett senare inlägg…
Njuuut!
Sagan har väckt en massa frågor kring utförsäljningen av Midgårds skolkök.
Frågor med hur, vem och varför.
Den som undrar behöver fråga, och frågor är till för att besvaras.
Det ligger i allas intresse att frågorna får svar.
Ett problem i sammanhanget är dock att folk, av olika anledningar, inte vill skylta med sina namn när de ställer frågorna kring utförsäljningen.
Problem är som bekant till för att lösas, precis som frågor är till för att ställas.
Det är inte trevligt med obesvarade frågor, för det leder bara till ryktesspridning och spekulation.
Har du en fråga till Marie, Johan, Charlotte eller någon annan inblandad, så skriv den som en kommentar under detta inlägg.
Helt anonymt.
(Du måste fylla i en e-mailadress för att kunna kommentera, men den syns inte i bloggen.)
Två tips:
Var tydlig med vem du ställer frågan till.
Ha en enkel och tydlig frågeställning.
När det skrivits ett antal frågor kommer jag att ta kontakt med de som frågorna ställts till, så att de kan komma hit och besvara frågorna.
Det ligger som sagt var i allas intresse att frågetecknen rätas ut…
Jag hade inte tänkt skriva något om det som nu kommer, men det har fastnat i huvudet och vill inte släppa.
Det handlar återigen om Midgårds skolkök, och det som fastnat är ett uttalande som Charlotte Wachtmeister (M), gjorde i en artikel i Skånskan.
Citat: ”Rent prismässigt lär vi inte göra några större vinster. Vinsten ser vi att slippa ansvaret och sedan känns det bra att andra aktörer kommer in och tar över.”
Slippa ansvaret?
Slippa ansvaret??
SLIPPA ANSVARET???
Ursäkta, men jag blir verkligen upprörd när jag läser det där.
Slippa ansvaret!
Genom åren har jag hört många olika argument användas i samband med att vår gemensamma välfärd/offentliga sektorn säljs ut och privatisteras.
En del argument har känts någorlunda rimliga, medan andra har känts mycket märkliga.
Det har handlat om att spara pengar, att skapa jobb, att effektivisera, att stimulera privata initiativ och skapa ökad kvalitet genom konkurrens, med mera, med mera…
Detta är dock första gången som jag hört en politiker stå och säga att vinsten med en utförsäljning är att slippa ansvar!
Jag har några frågor:
1. Är Midgårds skolkök ett tungt ansvar, en belastning, för kommunen?
2. Avsäger sig kommunen på något sätt ansvaret för barnens skolmat genom att lägga ut det på entreprenad?
3. Vad mer vill kommunen ”slippa ansvar” för?
Man kan ju undra…
En del har tror/misstänker tydligen att sagan är skriven av mig.
Det är den inte!
Hade jag skrivit sagan, så hade jag stått för det och inte påstått att det var någon annan.
Jag skriver inte anonymt i den här bloggen, och dessutom hade jag ingen som helst insyn i det där med Midgårds skolkök när mailet damp ner i min brevlåda.
Det är inte heller någon i min familj, eller i min närmsta bekantskapskrets, som skrivit den.
Jo, jag vet vem som har skrivit sagan, men har full förståelse och respekt för att personen väljer att vara anonym i det här sammanhanget.
Jag tar tacksamt emot blogginlägg/artiklar till Svalövsbloggen, och även om jag föredrar att ni skriver under eget namn, så går det att vara anonym.
Jag, som ansvarig för bloggen, vill veta vem som ligger bakom de texter som publiceras, men naturligtvis avslöjar jag inte upphovsmannen/kvinnan för någon!
// Sten Magnusson, ansvarig för Svalövsbloggen.
I 5½ år har jag kört omkring i en lång, röd Caravelle, men nu är det slut med det
Röda bussen, röda faran, kalas-/piratbussen ska säljas.
Jag kommer att sakna den, men behovet har minskat och det är inte längre försvarbart, vare sig ekonomiskt eller miljömässigt, att vi har en så stor bil.
Låt oss hoppas att den/de som köper den verkligen utnyttjar bussens kapacitet.
Snart kommer jag att köra omkring i en mycket mindre, och sannolikt diskretare , bil.
Snart kan ni inte längre se på en kilometers håll att det är jag som kommer körande!
Om någon har en liten bil till salu för 10-20 000, så får ni gärna höra av er.
Är du intresserad av att köpa bussen?
Den finns till salu på blocket för 49 000:-
Lite prutmån finns det kanske, men jag tänker inte skänka bort den.
(Nej, det här hör kanske inte hemma i Svalövsbloggen, men…….)
Den lätt cyniske politikern: -Valår innebär att gemene man faktiskt engagerar sig i politiska frågor under några månader.
Den lätt cyniske väljaren: – Valår innebär att politikerna faktiskt bryr sig om oss väljare under några månader.
Man behöver dock inte vara cynisk för att påpeka att medborgardialogerna ökar i både antal och intensitet i takt med att valdagen närmar sig…
Ett 15-tal tjänster ska bort från Linåkersskolan.
Färre elever ger mindre pengar, och för att få ihop ekonomin kommer en del av skolans personal att få se sig om efter ett nytt jobb.
Det är i sig inget konstigt med att mycket färre elever innebär att man måste minska personalstyrkan, men det finns ett par saker som jag vill säga om det hela:
Det första är antalet.
15 personer är många på en så pass liten skola som Linåker.
Det kommer att märkas, och det kommer att få negativa effekter.
Det innebär mer arbete för den personal som är kvar, och det innebär att färre vuxna/lärare/pedagoger kommer att finnas tillhands för eleverna.
Risken är nog också väldigt överhängande att det är de elever som behöver mest stöd som kommer att drabbas hårdast.
Det är inte så att de som får lämna skolan har suttit i lärarrummet och druckit kaffe hela dagarna, de har gjort ett viktigt jobb, och deras frånvaro kommer att märkas.
Det andra jag vill påpeka är det där med det sjunkande elevantalet.
Det finns två orsaker till att Linåkers elever blir färre.
Första anledningen är att kommunens (och landets) innevånare hade för lite sex, eller använde för mycket preventivmedel, på 90-talet.
Mer sex och färre P-piller/kondomer ger större behov av lärare några år senare, det är enkel matematik.
Den andra anledningen är att fler och fler av kommunens högstadieelever väljer andra skolor.
Antalet högstadieelever som valt andra skolor än Linåker de senaste åren:
2007: 92 elever
2008: 116 elever
2009: 123 elever
2010: 130 elever
Siffrorna talar sitt tydliga språk
Fler och fler väljer bort Linåker, och väljer skolor i andra kommuner, och anledningen är inte att de andra kommunernas skolor kommer närmare för varje år som går.
Ursäkta språket, men vi hade kunnat ”pippa oss blå” på 90-talet och ändå haft problem med för få elever på Linåker.
Färre och färre av kommunens elever vill tydligen gå där.
Det är här vi kan hamna i den onda cirkeln.
Fler som väljer andra skolor ger mindre pengar till skolan, vilket ger mindre personalstyrka, vilket lätt ger större problem/sämre skola, vilket gör att fler väljer andra skolor, vilket ger mindre pengar…..minskad personalstyrka……färre vuxna…….. ännu fler som väljer andra skolor…..ännu mindre pengar…
Att fler och fler väljer bort Linåker beror knappast på att det har funnits för mycket personal, för det har det knappast gjort.
Däremot finns det en överhängande risk att en minskad personalstyrka leder till att ännu fler väljer andra alternativ.
Skolans rektor, Ann-Christin Sjöholm, har inte ett jobb som jag avundas henne.
Hon har tagit över en skola som haft alldeles för många olika rektorer under de senaste åren, en skola som tappar elever och en budget som inte går ihop.
Hon måste få ihop budgeten, och har förmodligen inget annat alternativ än att säga upp en massa folk.
Det bästa för skolan hade naturligtvis varit om man hade kunnat tillföra pengar till skolans budget istället, men just det, så fungerar det ju inte…
Det är rektorns ansvar att få budgeten att gå ihop, men vems ansvar är det att ge henne de resurser hon behöver?
Man ska inte måla Fan på väggen, men bra känns det inte…
Låt oss för ett ögonblick säga att förra inlägget, sagan, inte bara är en saga.
Låt oss leka med tanken att det handlar om utförsäljningen av Midgårdsskolans kök.
Varför lades det hela ut till försäljning?
Jag vet inte.
Det är knappast för att det skulle bli billigare, för det finns det knappast någon som tror att det ska bli?
För att, som det sägs, kunna använda fler närproducerade råvaror?
Skulle inte ett kommunalt skolkök kunna göra det?
Sålde kommunen köket för att slippa ta ansvar för något som fungerade dåligt?
Knappast!
Vad jag förstått tyckte de allra flesta att köket var ett bra exempel på hur ett lokalt litet skolkök ska fungera.
Det finns skolköksproblem i kommunen, men de problemen har ingenting med det nu utsålda köket att göra.
Varför gjorde man då som man gjorde?
Läs sagan igen.
Tänk om det är så illa.
Ja, det är riktigt illa om sagan är sann.
Det är inte bara förkastligt rent moraliskt, utan också högst tveksamt juridiskt.
Det får helt enkelt inte gå till så.
Men varför har inte en massa människor reagerat om någonting är fel med försäljningen?
De flesta är helt enkelt inte insatta och engagerade i det hela, och den som inget vet kan inget säga.
Därtill finns det ett antal människor som kanske ser att det hela ser något märkligt ut, men som lätt uppgivet rycker på axlarna och tänker: ”De där politikerna gör ändå som de vill, så det är inte lönt att bry sig.”
Sedan har vi de som ser, förstår och tycker, men som ändå väljer att hålla tyst.
Det kan finnas sociala skål till tystnaden.
Röstånga är en liten ort i en liten kommun, och man vill kanske inte stöta sig med grannen, någon släkting eller kanske en partikamrat.
Det kan också vara så att man är rädd att få problem med sin arbetsgivare, eller att man inte vill ha den uppmärksamhet som det innebär att gå ut och slå på stora trumman.
Man väljer att hålla tyst.
Man kan också göra som signaturen ”Irene” och skriva en liten saga.
Kanske kan en liten saga sätta hjulen i rullning så att gömda sanningar kommer fram?
Vet du något, så skriv gärna en rad här, eller skicka ett mail om du inte vill synas i bloggen.
Även Niclas Selberg är intresserad om du eventuellt har någon information om detta.
Nu sitter det någon och tänker att om det är något skumt med utförsäljningen av Midgårds skolkök, så borde väl journalisterna ha kastat sig över det!
Först och främst så var det återigen det där med att den som inget vet kan inget säga, och journalister är knappast allvetande.
Det kan också tilläggas att våra lokaltidningars journalister kanske är jättebra på vissa saker, men att gräva fram mygel och skandaler är kanske inte det de har mest erfarenhet av.
Tidningarnas lokalredaktioner är inte fulla av djupgrävande skjutjärnsjournalister, om någon nu trodde det.
Men om sagan är sann, och om vi kan få fram tillräckligt med information, så ska journalisterna naturligtvis få ett litet ”tips” som de kan titta närmare på…
Det kom ett mail från signaturen ”Irene”.
Här är det:
Sagan om de kommunala affärsmännen
- ”Ska vi klia varandras ryggar?” sa M till ledande M.
- ”Varför det?” sa ledande M
- ”Jag har ett önskemål.” sa M.
- ”Vad är det du vill?” frågade ledande M.
- ”Jag vill ha kosten i lilla området.” sa M.
- ”Då lägger vi ut det för upphandling.” sa ledande M.
- ”Kan vi få igenom det då?” frågade M.
- ”Visst, om vi bara kliar lite på några ryggar så ordnar det sig.” sa ledande M.
- ”Men det kommer att bli cirka 100 000 kr dyrare än idag!” sa M.
- ”Det behöver vi ju inte tala om.” sa ledande M.
- ”Hur ska vi komma runt det nu när det ska sparas pengar?” frågade M.
- ”Vi säger att vi inte gör någon större vinst.” sa ledande M.
- ”Vad kommer området att säga när de får betala mer?” frågade M.
- ”Vi frågar inte utan bara bestämmer.” sa ledande M.
- ”Kan man göra så när vi har pengsystem?” frågade M.
- ”Klart man kan, det är ju vi som bestämmer.” sa ledande M.
- ”Vad händer om det blir reaktioner på att vi säljer ut det bästa köket?” frågade M.
- ”Vi säger att vi slipper ansvaret.” sa ledande M.
- ”Men hur försvarar vi att vi behåller andra kök som är sämre?” sa M.
- ”Vi säger att det är under utredning.” sa ledande M.
- ”Vad gör vi om tjänstemännen har synpunkter?” frågade M.
- ”Vi ifrågasätter deras lojalitet och samarbetsförmåga.” sa ledande M
- ”När ska vi berätta det för personalen som jobbar i köket?” frågade M.
- ”Det gör vi inte.” sa ledande M.
- ”Hur ska de då få veta att de ska få ny arbetsgivare?” frågade M.
- ”Det kan de läsa om i tidningen.” sa ledande M.
- ”Men föräldrarna kanske reagerar.” sa M.
- ”Vi säger att intresset för att förändra kosten är stort.” sa ledande M.
- ”Men i alla enkätsvar har ju lilla området alltid mest nöjda föräldrar och elever.” sa M.
- ”Du och din kollega är ju föräldrar som vill ha en förändring.” sa ledande M.
- ”Men vi är ju bara två.” sa M.
- ”Två är väl några.” sa ledande M.
- ”Då skickar jag in ett anbud.” sa M.
- ”Så beslutar jag att du får det.” sa ledande M
Så fick då M sin kostverksamhet och blev glad och nöjd. Ledande M fortsatte att leda lycklig. Kommunen fick en ökad kostnad på 104 000 kr. Området fick skicka en elevassistent ut i arbetslöshet för att kunna betala. Fler elever i lilla området fick vara utan det stöd som så väl behövdes. Personalen i köket fick en otrygg tillvaro med en privat arbetsgivare.
Detta är en påhittad historia och alla likheter med verkligheten är oavsiktliga.
Är det en saga, eller skulle något som detta verkligen ha kunnat hända i vår lilla kommun?
Ni som vet något om detta får mer än gärna höra av er till mig.
Jag ska samla lite information, och ägna mig åt lite ”grävande journalistik”.
Fler inlägg kommer om denna sagan……och verkligheten bakom….
Nu öppnar kommunen upp för privata aktörer inom hemvård och hemtjänst.
Privata företag ska kunna ta hand om allt från städning och handlande till hjälp med toalettbesök, gångträning, promenader och såromläggningar.
Jag är lite skeptisk till det här med att privata aktörer med vinstkrav tar över inom vård och omsorg.
Risken är att de skattekronor som borde användas till verksamheten hamnar i aktieägarnas fickor.
Det är inte meningen att personal och vård-/omsorgstagare ska betala priset för att verksamheterna ska gå med vinst.
Å andra sidan kan det vara så att kommunens egen verksamhet blivit en tungrodd och ineffektiv koloss, och att privata entrpenörer ser saker med andra ögon och kan utnyttja resurserna på ett mycket bättre sätt.
Å tredje sidan finns det flera exempel på vårdföretag som inte alls klarat av det uppdrag som de åtagit sig.
Bristande kompetens och/eller girighet har i en del fall lett till fall av direkt vanvård av äldre/sjuka och orimliga arbetsförhållanden för de anställda.
Å fjärde sidan finns det, inom kommunen, en rad människor med goda ideer och hög kompetens.
Dessa ideer och denna kompetens, dessa personer, blir kanske lättare att ”hitta” och använda inom ett mindre och flexiblare företag?
Å femte sidan kan man undra hur det blir med helheten och överblickbarheten om verksamheten splittras upp mellan kommunen och en, eller flera, privata aktörer.
Å sjätte sidan finns det kanske ett önskemål om ökad valfrihet?
Ni som hoppas att det här ska komma att bidra till en bättre löneutveckling för hemtjänstpersonalen lär dock bli besvikna…
Åsikter?
Lennart Pettersson (centerpartisten från Svalöv som sitter i riksdagen) har tillsammans med centerpartisten Staffan Danielsson lämnat in en motion som – bland annat – skulle innebära ett förbud mot att bära Niqab och en del liknande plagg på offentliga platser.
För er som inte vet vad en Niqab är har jag lagt in en bild längst nere i det här inlägget.
Bredvid har jag lagt en bild på mig som jag såg ut när jag var i Stockholm i 30 graders värme och brännande sol i somras.
Hade jag haft ett mycket större skägg hade det dolt min ansiktsform också, men inte heller det hade fått någon att reagera som att jag ”kamouflerade” mig.
Personligen tycker jag nog att det väsentligaste med ett ansikte är ögonen, men Lennart lär knappast lägga en motion om att förbjuda solglasögon.
Nej, jag tycker naturligtvis inte att det ska vara acceptabelt att någon tvingas att bära Burka, Niqab, Hijab eller någon annan typ av klädesplagg, men jag tycker å andra sidan inte att vi i en demokrati med religionsfrihet ska kunna förbjuda någon att klä sig som denne själv vill.
Det handlar ju faktiskt inte om att de har den här typen av plagg för att inte bli igenkända om de rånar en bank eller vandaliserar gator och torg.
Det hade kanske varit en annan sak om så vore fallet.
Man kan också tänka sig enstaka situationer eller yrken där det inte är lämpligt med plagg som täcker större delen av ansiktet, men det är inte heller det som Lennarts motion handlar om.
Lennart hävdar att man inte har någon anledning att dölja sitt ansikte i en demokrati.
En del människor har faktiskt goda grunder till att på olika sätt ”dölja” sig, även i vårt land..
Du och jag har kanske ingen anledning att dölja oss, men det finns människor som av olika anledningar har ett behov av, eller önskemål om, att inte synas av vissa grupper eller individer.
Vi lever som bekant inte i den bästa av världar.
Känner sig/blir någon tryggare med en niqab, bakom ett par solglasögon, eller med en sjal, så är det bättre att de bär dessa än att de låser in sig i sina bostäder.
Sedan har vi det där med att man ska ta seden dit man kommer.
Skulle någon klok människa kunna vara så vänlig och berätta för mig vad det där med att ta seden dit man kommer egentligen innebär?
Jo, jag önskar verkligen att jag kunde få svar på den frågan, men jag ber dig att tänka efter innan du svarar, och jag lovar att bemöta ditt svar.
Vi har lagar, och dessa ska vi följa.
Däremot vore det helt bisarrt om vi inför lagar som reglerar hur mycket av våra kroppar vi måste visa i offentliga sammanhang.
Ska vi lagstifta om klädsel?
Är det förenligt med det som en del kallar ”västerländsk frihet”?
Är det bättre att lagstifta om vad man måste visa, än att ha lagar som säger att man måste dölja samma kroppsdelar?
De friheter vi har måste gälla för alla!
Det handlar om ansiktet, säger nu någon.
Titta på bilderna.
Ingen skulle komma på tanken att ha invändningar på hur jag såg ut på Stockholms gator i somras, men Lennart och många fler, vill förbjuda kvinnan att gå omkring med sin Niqab.
Häromdagen såg jag en bild på en kvinnlig filmstjärna/artist(?) som uppenbarligen inte gillade fotograferna som svärmade omkring henne.
Vad man såg av hennes ansikte var i stort sett kindbenen och nästippen – resten dolde hon bakom hatt, sjal/halsduk och solglasögon.
Är det okej, och vari ligger isåfall skillnaden?
Kanske handlar det egentligen inte om klädseln, utan om något annat?
Säg det då!
Okej, jag tycker heller inte om de där plaggen som är skapta för att mer eller mindre helt dölja en människa (kvinna).
För mig symboliserar plaggen en människo- och kvinnosyn som jag har svårt att förlika mig med.
Det har faktiskt inte heller med saken att göra.
Har du eller jag ett problem med hur andra klär sig, så är det mitt eller ditt problem, och ingenting som lagstiftarna har med att göra.
Ingen är väl så naiv att han eller hon tror att de här kvinnornas tillvaro skulle bli bättre av ett förbud?
Risken är att de helt enkelt inte går ut, och att sitta inne dag efter dag mår ingen bättre av.
Det är kanske så att deras integration i det svenska samhället hade gått fortare om de inte burit dessa plagg, men sitter de ständigt ”inlåsta” i lägenheter blir de aldrig en del av vårt samhälle.
Både Lennart Pettersson och jag satt i kommunens fullmäktige när en motion från Sverigedemokraterna debatterades (2004).
Sverigedemokraterna ville att de här plaggen skulle förbjudas på våra skolor.
Fullmäktige fattade ett klokt beslut om att det inte var upp till oss politiker att besluta om detta, utan det fick vara upp till skolorna att hantera frågan om det skulle bli aktuellt.
Precis som det är upp till skolans personal att bestämma om man ska få ha mössa, keps eller solglasögon på sig i klassrummet.
Nu har Lennart nästan kopierat förslaget och tagit med sig det till riksdagen, och det gör mig faktiskt både ledsen och besviken.
Vi bor i det som av en del kallas ”det skånska brunbältet”, och i mina ögon bekräftar Lennart detta genom att på detta vis fiska billiga poäng i grumligt vatten.
Ännu en gång hamnar kommunen i riksmedierna på ett mindre trevligt sätt…
En sak till bara:
Vi lever i ett land där man kan köpa stringtrosor och BH till barn (flickor) som knappt har släppt blöjan.
I mina öron är det helt bisarrt, men tydligen finns det en marknad för det.
Är det sundare att låta en 7-åring gå omkring med stringtrosor och BH, än att en vuxen kvinna väljer att inte visa hur hon ser ut för människor som hon möter på gatan?
Vad tycker du?
Läs mer om ämnet här:
HD
Expressen
Aftonbladet
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Den 16 september hade vi i som jobbar i nattpatrullen en trivseldag tillsammans.
Det hela började med fotbollsgolf i Sibbarp, och jag har nu fått bilderna från det evenemanget mailade till mig.
Bildkvaliteten är inte den bästa, men det får man leva med.
Varför satt jag i ett hål (en bunker) med ett vinglas i handen?
Tja, det fanns säkert en bra anledning…
(Klicka på bilderna om du vill ha dem större.)
Vad tänker du på när du hör namnet på följande orter?
Sjöbo
Gnosjö
Åmål
Åre
Kivik
Borås
Karlskrona
Hultsfred
Båstad
Ibland har man någon speciell koppling till orter och kommuner utanför den man bor eller bott i.
Det kan vara kopplingar till någon hobby/något intresse, släkt, vänner eller liknande.
Det lustiga är att man även kan ha bilder av orter som man egentligen knappt känner till.
Man har kanske inte ens varit där, men ändå gör man kopplingar mellan orten och vissa saker, personer, händelser eller företeelser.
Ibland är det en helt egen bild, men ofta delar man den med andra.
Man kan kanske säga att orten har en image?
Mer eller mindre rättvisande.
En del orter har en tydlig image, man gör snabba kopplingar, medan andra är något diffusare.
Vilka kopplingar får folk när de hör ”Svalövs kommun”, eller namnet på någon av de orter som finns i kommunen?
Golfare tänker kanske på golfbanan och den motorsportintresserade på Ring Knutstorp, och en del har kanske ingen aning om att vi finns överhuvudtaget, men resten?
Har vi en image, och hur ser den i så fall ut?
Är vi bara ”åkerlapparna nordost om Kävlinge”, eller kopplas vi oftare till Söderåsens nationalpark och turism?
Är det Fridhem som sätter oss på Sverigekartan, Svalöf-Weibull eller är det BT-kemiskandalen?
Kanske är det Harry Franzen eller Panelkungen?
Jag vet inte.
Har det då någon betydelse vad andra människor har för bild av vår kommun?
Ja, det kan det absolut ha.
Dels för vår egen självbild, men det kan också ha en betydelse eftersom vi är en kommun som behöver växa.
Jag skulle tro att det är lättare att få företag att vilja etablera sig i Gnosjö, än vad det är att locka ungdomar att flytta till (Fucking) Åmål.
Ovanstående var kanske inget lysande exempel, men jag tror att du förstår vad jag menar.
Frågorna:
Hur ser vårt ansikte utåt ut?
Är det en bra eller dålig bild?
Hur skapar vi en positivare bild av kommunen?
Sist, men inte minst:
Hur ska vi göra för att leva upp till denna positivare bild?
(Bilden är tagen av Lina Magnusson)
-Du, hur går det förresten med den där lokala bloggen som du startade – Svalövsbloggen?
-Jo det rullar på…..
-Du låter tveksam.
-Nja, det dyker upp en del läsare, de blir fler och fler, det kryssas i en del i frågeformulären, och en del kommentarer dyker det också upp, och det är ju positivt.
-Men….?
-De flesta av de som hittar till bloggen är Facebookare, och de är kanske inte så vana vid det där med att läsa och kommentera i bloggar. Det gör att det går lite trögare, eller långsammare, än vad jag hoppats på från början. En annan sak är att jag i första inlägget uppmanade läsarna att säga till om de villa ha länkar till sina hemsidor, bloggar eller Facebooksidor, men det är få som har visat intresse för länkar. Bloggare är mycket snabbare än Facebookare när det gäller att hänga med på länkar och liknande.
-Det kanske kommer med tiden.
-Ja, det kanske det gör.
-Får du in några förslag eller önskemål på saker att skriva om då?
-Det är dåligt med det, och det är egentligen det största bekymret. Just nu är det bara jag som väljer ämnen och skriver inlägg, och det var inte riktigt det som var meningen. Jag ville ha förslag på saker att skriva om, och kanske rent av gästbloggare, men än så länge är det svalt på den punkten.
-Men du funderar inte på att lägga ner bloggen?
-Nej, nej, nej. Bloggen har bara funnits i knappt en månad, och jag tror att det hela kommer att lossna ordentligt med tiden. Fler och fler hittar ju hit, och det handlar ju också om att jag ska hitta rätt i ämnen och sätt att skriva. Det där med en lokal blogg är ju helt nytt för mig. Jag har ett par personer som jag aktivt kommer att bjuda in för gästinlägg lite längre fram, och dessutom finns det mycket kvar att göra på området marknadsföring Jag kan ju inte ge upp för att folk ännu inte hittat hit!
-Jag tror att bloggen riktar sig till en grupp som är för liten och oengagerad. Jag tror inte att du kan få liv och debatt i en blogg som riktar sig till de som bor i en liten landsortskommun som Svalöv.
-Och jag tror att du har fel, men det återstår att se.
-Lycka till.
-Tack.
Det är jobbigt med människor som bara måste prata hela tiden – som tar en massa plats.
Det är också jobbigt med människor som bara sitter tysta – som inte vill märkas.
Det är jobbigt med människor som tar allt så förtvivlar allvarligt.
Det är också jobbigt med människor som måste skämta bort allting.
Det är jobbigt med människor som engagerar sig djupt i allt de gör.
Det är också jobbigt med människor som inte engagerar sig alls.
Det är jobbigt med människor som anpassar sin tillvaro efter vad andra tycker.
Det är också jobbigt med människor som inte kan anpassa sig till sin omgivning.
Tungsinta och djupa människor är jobbiga.
Lättsinniga och ytliga är ännu värre.
Väldigt slarviga människor kan vara jobbiga.
Pedanter ska vi bara inte prata om hur jobbiga de är.
Det är jobbigt med människor som tycks ha ett glatt leende fastklistrat i ansiktet hela dagarna.
Människor som alltid går och ser sura ut är inte roliga.
Det är jobbigt med människor som stressar omkring.
Ännu jobbigare är det med människor som glider omkring i slow-motion.
Det är jobbigt med människor som inte tar mig på allvar.
Ännu jobbigare är det med det fåtal som faktiskt gör det.
Jobbigast av allt är det med människor som är präktigt och tråkigt lagom på alla sätt och vis…
En del människor tycker nog att det är jobbigt att jag finns, men personligen tycker jag att tanken på att inte existera känns ännu jobbigare.
Det är jobbigt att vara människa…
Det är bra att det nu går fler och tätare bussturer i kommunen.
Bristen på kollektivtrafik är ett bekymmer, och nu har det faktiskt blivit bättre på flera av kommunens orter.
Problemet är att en del skolelever har fått, och får, betala priset för bussomläggningen.
Om vi börjar med skolstarten, så var de milt sagt kaotisk.
Nya hållplatsen var inte färdig, och felaktig information gavs vilket resulterade i att barn blev avsläppta på fel ställe, och en del barn kom inte med bussarna hem eftersom bussarna inte gick från de platser som det sagts att de skulle gå ifrån.
Är man förstående, så kan man kanske tycka att man får räkna med lite inkörningsproblem, men å andra sidan så borde man kanske vara extra noga och försiktig när det handlar om väldigt unga skolelever.
Man kan också fundera på om det verkligen inte gick att planera så att busshållplatsen var färdig innan skolorna började.
Nu är hållplatsen färdig, men den ligger onekligen ganska långt från Centralskolan.
Jag kan inte låta bli att undra över hur mycket tid det tar för berörda lärare att följa de minsta till och från bussarna.
De kommer med olika bussar, och alla kommer inte in samtidigt…
Det har också varit problem med hållplatserna på flera olika ställen i kommunen.
Mina egna barn hade tidigare 250 meter till stället där bussen stannade.
Nu är det meningen att de ska gå närmare 1,5 kilometer på en oupplyst grusväg, och sedan passera en 70-väg där trafiken oftast går snabbare än så, och där sikten dessutom är högst begränsad.
I praktiken innebär det att jag får köra dem till bussen.
Anledningen till att detta inlägg skrivs just idag, är att i morse kom mina barn inte på bussen överhuvudtaget.
Jag släppte av dem vid busshållplatsen och strax efter, några minuter tidigare än vanligt, kom bussen som de skulle med.
Problemet var bara att den inte stannade vid hållplatsen.
Bussen kom farande i hög hastighet, och passerade hållplatsen utan att stanna och plocka upp barnen som skulle med!
När jag sedan ringde skolan bekräftade de att bussen kommit in ovanligt tidigt.
Klart att den kom in tidigt när den körde så fort som den gjorde, och dessutom inte stannade där den skulle!
Tidigare år har barnen hämtats upp av en skolbuss, nu åker de med Skånetrafikens bussar.
Tidigare var det oftast samma chaufför som körde bussen.
Han kände barnen, och de kände honom.
Han stannade där barnen skulle på, och han hade koll på var de skulle av.
Det var en trygghet för oss som föräldrar, och framförallt var det en trygghet för barnen.
Det behövs kollektivtrafik för att hålla landsbygden vid liv, men priset får inte vara att ett antal skolbarn förlorar i både trygghet och säkerhet.
Jag gissar att det finns en och annan som slutar läsa när de ser rubriken.
Vi kan kanske kalla det för omorganisationströtthet.
Men vi börjar i andra änden:
Det är både bra, nyttigt och nödvändigt att lägga om arbetsätt och förändra i verksamheterna ibland.
Behov och förutsättningar förändras hela tiden, och dessutom är det inte alls säkert att saker och ting fungerar på bästa sätt bara för att man gjort på ett visst sätt under en längre tid.
Utveckling kräver att man omorganiserar ibland.
Varför då denna trötthet?
En anledning kan vara att förändringarna kommer lite för tätt.
Man blir trött om man knappt har hittat balansen, inte hunnit få arbetsro, innan det är dags för nästa omgång av förändringar.
Kanske är det istället större marginaler och ökad flexibilitet som egentligen behövs (ibland)?
Det kan också vara så att de som berörs av en förändring inte vet varför den görs.
Hur engagerad och entusiastisk är den som inte förstår varför en förändring görs – och som kanske bara upplever de negativa effekterna utan att se fördelarna som förändringen kanske innebär för andra?
Information är sällan fel.
Tröttheten kan också komma sig av att förändringarna faktiskt inte är bra.
Den, eller de, som håller i rodret kanske inte har tillräckligt med information för att skapa något som fungerar så bra som det borde.
Kanske ser det bra ut på pappret, men det är ofta stor skillnad på teori och praktik.
På 90-talet var jag med om en större ”omstrukturering” som var så dåligt planerad att man efter månader av kaos och improvisationer fick lägga ner hela projektet.
Det behövs information, åt och från olika håll, det behövs kommunikation
(Läs gärna inlägget om dialoger.)
Tröttheten kan också förstärkas av diverse projekt som dras igång med buller och bång, men som sedan rinner ut i sanden.
Tid, pengar och andra resurser satsas, men de förväntade/utlovade resultaten uteblir.
Ibland var det kanske en dålig ide´från början, andra gånger dålig/undermålig planering, otillräckliga resurser. men ibland kan det vara den där tröttheten jag pratar om som gör att det inte går att motivera folk tillräckligt mycket för att projektet ska kunna drivas hela vägen.
Man måste hela tiden anpassa sig, förändra och vara öppen för nya sätt, metoder och lösningar.
Det kallas utveckling, och det är bra.
Ibland måste man snabbt anpassa sig då förutsättningarna hastigt förändras, men oftast kan, och vinner man på, att lägga tid på att planera och tänka igenom saker och ting ordentligt.
Dessutom är det viktigt med orden ”dialog” och ”delaktighet” om man inte vill stöta på motstånd av många av de som berörs av förändringarna.
Det finns kanske en risk att man stämplas som konservativ, stagnerad och förändringsfientlig om man skriver ett inlägg som detta?
Det är trist, för det är faktiskt inte alls så det är.
Vad jag menar kan kanske enklast summeras med ett citat av Tage Danielsson:
”Säll är den som har till rättesnöre – att man bör tänka efter noga före.”
.
En bit ner på den här sidan, i inlägget som handlar om hur vi ska få fler att vilja bosätta sig i kommunen, har alternativet ”förbättra skolorna” fått en del röster.
Det är inte bara vi som vill förbättra skolorna, det är en ambition som säkert finns i alla kommuner.
Riktigt hur man ska bära sig åt för att förbättra skolorna råder det dock lite delade meningar om.
I Trelleborg tänker man försöka sig på att koppla lärarnas löner till elevernas betyg.
Det är naturligtvis inget fel i att premiera duktiga lärare, men jag anser att man är helt fel ute om man kopplar lärarlönerna till elevernas resultat och betyg.
(Förslaget handlar om betygen på gymnasienivå, men är det någon som betvivlar att det riskerar att sprida sig?)
Ett litet bekymmer är förstås att inte alla lärare sätter betyg, men det finns också annat att ta i betraktning.
Det är ju inte så enkelt att genomsnittsbetyget i en klass helt och hållet beror på lärarens kompetens och förmåga.
Olika elever, olika klasser, olika skolor, olika kommuner har olika förutsättningar.
Vi kan ta ett exempel:
I en skola går det många elever från områden med stora sociala problem och/eller ingen tradition av högre studier.
I en annan skola kommer de flesta eleverna från akademikerfamiljer där utbildning prioriteras högt och eleverna får mycket studiestöd hemifrån.
I ”akademikerområdet” har eleverna avsevärt mycket högre genomsnittsbetyg, men innebär det nödvändigtvis att dessa lärare är bättre?
Nej, naturligtvis inte.
Ska den läraren som har klasser med flera ”svaga” elever ”straffas” med lägre lön?
Vore inte det korkat?
Det finns också lärare som är riktigt bra på saker som inte går att mäta och som inte direkt syns i betygen, men som ändå är viktiga.
Som att ge eleverna stärkt självförtroende, eller att lära ut sociala färdigheter och samarbete.
Hur ska man räkna in sådant, eller ska det nerprioriteras till förmån för ren betygsjakt?
”Nej, det går inte så bra för Pelle i skolan, men så har han också en av de sämst betalda lärarna på skolan – så hon kan inte vara särskilt bra.”
Hallå!
Ska nästa steg vara att läkarnas löner påverkas av hur lång medellivslängd deras patienter har?
Det är inte fel att titta på nya och udda lösningar och idéer, men Trelleborgsförslaget tror jag inte ett dugg på.
Jag hoppas att de lägger ner projektet, och ber en stilla bön för att det inte ska sprida sig till andra kommuner.
Nej, de vill inte bara höja ”bra” lärares löner, de vill också kunna sänka löner för de vars elever inte får så höga betyg.
Lärarkåren är underbetald – lönerna behöver höjas – men det här är helt fel väg att gå.
Men jag fortfarande och väntar på att någon av er som läser ska kläcka något klokt om hur vi ska bära oss åt för att förbättra skolorna för våra barn…
Någon?
|
|
Senaste kommentarer